Det kom ett mejl från fröken

“Den svenska skolans problem kommer att ta lång tid att lösa. Men grunden är att lärarna känner stolthet, respekt och uppskattning. Hittills har politikerna inte visat dem det”, skriver Peter Wolodarski i sin ledarkrönika i DN.

I sin ledare slår Wolodarski huvudet på spiken när han beskriver den svenska skolans problem. Politiker och myndigheter som detaljstyr arbetet i skolan och för att inte tala om dessa ständiga förändringar av betyg, kursindelningar och timplaner. Nej, låt lärarna vara lärare och sist men inte minst: Höj lärarnas lön – ordentligt!

Ungefär samtidigt som jag läser Wolodarskis ledare får jag ett mejl från min sons karismatiske klasslärare. Hon har varit klassens självklara ledare i åtta år och är något av en hjälte, både för eleverna och för oss föräldrar.

I mobilskuggans dal, står det i ämnesraden.

Veckan efter påsklovet har klassen gemensamt beslutat om total mobil(-teknik)fri skoldag. Alltså inga mobiler eller dyligt på under hela skoldagen även raster.

Detta kommer så klart även gälla mig så vill ni mig något maila, och vid akuta ärenden ring kansliet. Mobiler som tas med till skolan låser jag in, men det skulle så klart vara att föredra att de i möjligaste mån inte togs med till skolan. Om experimentet ska få full kraft vore det skönt om eleverna kom till skolan på morgonen utan huvudet fullt av det senaste “risk”-draget på mobilen.

Situationen har nämligen eskalerat den senaste tiden och i onsdags fick jag ett formidabelt klassiskt koleriskt totalbryt på den grupp pojkar (plus en tjej) som är fullständigt uppslukade i sitt gemensamma mobilspel. Några i gruppen klarar att hålla det från lektioner, andra inte. Men det är i grunden inte det som får mig att reagera så starkt, utan snarare upplevelsen av att hela deras medvetande handlar om mobil-spel och att lektionerna bara blir “störande” avbrott för dem i deras uppkopplade verklighet.

En av waldorfskolans absoluta särart är att vi som pedagoger fullständigt omfattas av tanken att kunskap som går genom en annan människa berikas på ett unik vis och kan på inget sätt jämföras med att som elev tillgodogöra sig samma kunskap genom en bok. Jag förbereder mig som lärare oerhört noga, kunskapar hela tiden igen och igen, även om perioden eller lektionen består av ett ämne som jag undervisat upprepade gånger i. Det är just det som är finessen med oss människor. Att vi aldrig är statiska, att vi aldrig kan säga en sak på exakt samma sätt två gånger.

Är eleverna då fullständigt uppfyllda av ett pågående strategispel, är det faktiskt svårt att ta sig in, eller det tar definitivt längre tid att bryta igenom, att nå fram till existensens kärna.

Redan Rudolf Steiner förutspådde på sin tid att de mellan mänskliga relationerna på 2000-talet skulle bli det väsentliga. Och här står vi idag. Världen är fragmenterad och föränderlig, nu som aldrig förr blir just det enskilda mellanmänskliga mötet det som bär. Men att lyssna av stämningar, möta andra människors argument, formulera sig och omformulera sig är något eleverna ständigt måste öva sig i.

Jag möter ofta argumenten att eleverna har tråkigt, att det inte finns något att göra på rasterna och att de därför behöver få underhålla sig med mobiler etc. Men kom igen…era barn är 15-16 år gamla. Om de har svårt att bara sitta ner och samtala är det hög tid att öva sig i det nu. Och inte kräver väl ni en hoppborg i fikarummet för att ni ska gå till jobbet.

Era barn behöver just nu få uppleva att världen är stor och makalöst vacker. Att en enskild människa kan förändra så mycket och göra livet så mycket bättre för så många. De behöver få möta vuxna som berättar för dem om sig själva, som blottar sina känslor och tankar, och genom det tänder en gnista hopp om att världen ändå är “den bästa av världar”.

På svensktimmarna just nu arbetar klassen med romantiken. Här går kärlek, smärta, ångest och glädje sida vid sida. Återigen träffar waldorfskolanskursplan mitt i prick. Storslaget och känslosamt, att vår existens är så mycket större än oss själva. Så låt en stimma ljus ges möjlighet att nå fram genom mediabruset.

Så här lite Geijer på påskdagen och glöm aldrig att efter död finns inget annat än liv.

God helg önskar er fröken

Natthimmelen
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen,
föll och en strimma in i min själ.