Hemma igen

Banda2

“Hallå, har du tänkt på att Afrika inte är ETT land”, utropade Morgan, en amerikanska från Kentucky som vi träffade på Banda island.

På väg hem från Uganda, i Istanbul, på exklusiva Ayasofya Hamam tvättade och skrubbade jag bort de sista resterna av Afrika. Vad är Afrika för mig? Och Uganda?

Min bild av Afrika är motsägelsefull . På vår resa har jag mött optimism och hoppfullhet men också svårigheter som korruption och förtryck.

Nytt möter gammalt. I Uganda är kontrasten mellan det nya och det gamla tydligt.

På ena sidan vägen är husen byggda av sten och lera. Kvinnorna odlar jorden med handredskap.

På andra sidan tornar shoppingcentrum upp sig mot himlen. På kaféerna dricker män i kostym cappuccino.

I Uganda har vägar som varit nästintill ofarbara fått ny asfalt.

Enligt en rapport från världsbanken gick den ekonomiska tillväxten i Afrika söder om Sahara om Asiens under 2000-talets första decennium. Den ligger sedan dess på en genomsnittlig årligt takt av runt sex procent. Under perioden 2011 till 2015 beräknas sju av de tio snabbast växande ekonomierna ligga i Afrika.

Afrikas tid är här. Lejonet har vaknat.
– Afrika är det nya Kina, säger Anders Borg

glad

 

Advertisements

Mitt Uganda

trafik
De sista dagarna här i Uganda är räknade och det börjar dra ihop sig för hemresa. Sorgligt? Ja. Jag tror också att när vi väl har kommit hem så kommer vi inte förstå att allt det som vi har upplevt här är riktigt sant. Så fantastiskt har det varit.

Alla människor som vi har mött, alla däck som vi har bytt, alla skumpiga vägar som vi h ar åkt, alla djur som vi har sett, gorillorna, flodhästarna som betade utanför vårt safaritält om nätterna, lejonen som röt, alla platser som vi har besökt, alla dofter som vi känt, alla stjärnfall som vi har sett. Allt har varit värt, precis allt.

Om jag kommer att åka tillbaka? Ja, med all säkerhet. Jag vill komma tillbaka och hjälpa Samuel med sitt barnhem. Se till att de får pengar så att de kan driva det vidare och framförallt, ha råd att köpa medicin som bromsar AIDS till barnen.

Uganda är ett fantastiskt rikt land mitt i all fattigdom. Vänliga människor, Lummigt och grönt.

Jag kommer inte att glömma den lilla flickan i fiskebyn på Banda Island som hade gjort en docka av en bit papprör med tygbitar som kläder. Jag kommer inte heller att glömma hur glada barnen blev av att få en hopknuten plastpåse med vatten med sugrör att dricka med. Eller hur tacksamma församlingen i den lilla katolska kyrkan i byn vid Queen Elisabeth Nationalpark blev för en hundralapp.

Ugandierna sliter hårt för brödfödan. Elektricitet finns knappast utanför de större städerna. Inte heller avlopp. Mat lagas över levande eld. Ved och vatten måste bäras långa sträckor, varje dag. På sina håll bor man fortfarande i hyddor. Soporna eldas varje kväll och i Kampala tåras ögonen av den stickiga röken när den ligger som tätast över staden.

Allt handlar om pengar. Korruption.

Mama Africa bär ett barn på ryggen samtidigt som hon balanserar en korg med grönsaker på huvudet och håller en get i sina händer. Det är kvinnokraft, det.

Uganda är vackert med sina regnskogar, savanner och stora sjöar. Ssesse Islands är en gömd pärla mitt i Victoriasjön.

Uganda är ett fantastiskt land att besöka.

Kan du se lejonet i bilden? Kolla noga.

 

lejon3

Utan mobiltäckning i fyra dagar

Backgammon på Banda Island
Vad händer med en människa som är utan elektricitet, mobiltäckning och Wifi i fyra dagar? Jag vet, jag har varit på Banda Island.

Min sextonårige son uttryckte det så här: “Mamma, jag har inte varit så här pigg på flera år”. Själv så har jag ingen aning om vilken dag det är ens. Och jag har läst en hel bok från pärm.

På min dotters inrådan läste jag John Greens “Förr eller senare exploderar jag” och jag tror att det är en av de bästa böcker jag har läst. Kanske var hängmattan vid stranden på Banda Island en bidragande orsak? Jag grät iallafall stilla mot slutet. Läs den om du inte alla redan har gjort det! Den kommer även på film snart. Jag längtar.

Kvällarna på Banda Island börjar som regel med att man klättrar upp på taket på “slottet” som är ett spöklikt, förfallet hus men där man kan ana forna storslagna dagar. Längst upp på taket och med en öl i handen samlas alla för att se solen gå ner över Victoriasjön. När vi var där så var vi sammanlagt åtta stycken, de flesta backpackers från hela världen.

När solen gått ner och fladdermössen börjar flyga runt huvudet klättrar man ner och går genom skogen på smala stigar mot stranden där en stor brasa tänds varje kväll. Det fullständigt magiska uppstår när man vänder huvudet uppåt himlen och ser den fantastiska stjärnhimlen med vintergatan och flera stjärnfall. Det är förtrollande vackert!

Backgammon var den stora grejen på ön. Vi spelade från tidig morgon till kväll, alltid med gulliga och höggravida Blenda med oss som skrattande, rättvis domare.

Ja, å så var det det där med insekterna. Till Banda åker man inte om man tycker det är otäckt med småkryp – de finns precis överallt. En natt vaknade jag upp med en svart, cirka femton centimeters jättetusenfoting i min säng. Jag tror inte att jag skrek rätt ut av förskräckelse – det var mer en förfärat vrål samtidigt som jag fullständigt flög ur sängen, reptilsnabbt.

Så om Perenthian islands har sina megakackerlackor så har Banda Island jättetusenfotingarna. “De har iallafall jävligt bra motorik” som min son sa när han på nära håll studerade tusenfotingarnas framfart.

Djungelduschen är en mycket mer trevlig bekantskap. Tänk dig att duscha mitt i skogen, bakom bambu och med alldeles lagom varmt vatten strilande över dig. På kvällen kokar Jason upp vatten över öppen eld och mixar med kallt vatten till en alldeles lagom tempererad dusch. Det är en dusch som är gudomlig, jag lovar.

spindlar

Banda Island – ett hemligt paradis

solnedgång
Jag är helt övertygad om att Paradiset finns. Jag fann mitt på Banda Island som tillhör ögruppen Ssese islands i Victoriasjön. Ön är liten, ungefär en gånger två kilometer.

Att ta sig dit är inte helt lätt och säg, varierande. Förmodligen är det därför som så få har hittat hit. Först, och beroende på dag, tar man sig till Kasenyi båtläge, inte så långt från Entebbe. Dagen då vi letade oss dit (en måndag så vi kunde åka med Vincent) var det skyfall och vägen var ett slags mellanting mellan sjö och leråker. Väl framme möts man av ett sällan skådat folkvimmel och bärare som slåss om att få bära ut dig och ditt bagage till någon av de avgående båtarna. Bara det att bli buren ut till en båt känns inte helt bekvämt. Damerna bärs i famnen medan herrarna får balansera på bärarnas axlar. Det var en cirkus utan like, jag lovar!

Efter tre timmar med ganska så ordentliga vågor i en båt som är något större dimensionerad än en vanlig eka når man så fram till en paradisstrand omgiven av tropisk grönska.

Men det som jag har lärt mig genom mina besök på paradisöar är att det finns smolk i bägaren. Varje paradis har sin orm. Jag ska berätta mer om insekterna och om hur det är att vakna mitt i natten med en jättetusenfoting i sängen. Fortsättning följer…

Båt till Banda Island

Regn över Lake Mburo

skalle
Regnet öser ner vår sista dag på savannen. Det mullrar och blixtrar utanför vår lilla stuga, där jag nu ligger nedkrupen under ett tjockt täcke med en varmvattenflaska. Vädret är konstigt, det är ju trots allt torrperiod.

Innan regnet, tidigt i morse, gick vi på en tre timmars “nature walk” på savannen. Jag lovar att det var tre timmar, fullspäckade med kunskap om naturen, som skulle fått Fredriks före detta fröken på Kristofferskolan att gråta av lycka. En av parkens kunniga guider tog oss runt savannen.

Vi tittade och jämförde olika djurkranium, vi smakade på medicinalväxter (en art av acasia är förresten bra för att förebygga och bota malaria, fick vi lära oss) , vi studerade termitstackar och sist men inte minst så kom vi djuren riktigt nära till fots. Det var riktigt häftigt.

Promenaden var jätteintressant och slutade med att min son, Fredrik, kom bärande med ett stort vårtsvinskranium under armen som han ville ta med sig hem till sin biologilärare. Jag hävdade dock bestämt att vi skulle åka dit i tullen och tvingade honom att lämna kvar det på marken. “Det som är en del av naturen bör vara kvar där det hör hemma” som vår guide, Moses sa.

Ikväll blir det en sista middag med vår fantastiska guide Amos. Det känns lite sorgligt. Efter 16 dagar i ur och skur på skumpiga vägar och fem punkteringar så blir man ett mycket sammansvetsat team.

Utomhus, öser fortfarande regnet fortfarande ned.

zebra