Bra länkar för blivande volontärer

Närkontakt med jättehavssköldpadda filmad av Jason Boehle.

Dags att avsluta bloggens utsvävande från ämnet. Min tanke var ju att blogga om det som jag brinner för allra mest: Marknadsföring, kommunikation och kanske allra mest, sociala medier.

Men att resa är trots allt inte heller så himla dumt. Om man sedan kombinerar en spännande resa med att jobba som volontär så blir det ännu bättre: I ett vips så förvandlas resan till ett riktigt äventyr!

Jag kan varmt rekommendera Ecoteer Responsible Travel som grundades år 2005 av eldsjälen Daniel Quilter, en naturvårdare från Storbritannien.

Ecoteer förmedlar en mängd olika volontärprojekt utan en massa fördyrande mellanhänder och projekten drivs dessutom ofta av lokalbefolkningen själva. Det innebär att överskottet på de pengar som du betalar går direkt tillbaka till projektet och kommer därmed lokalbefolkningen till gagn.

Vad sägs till exempel om att spåra tigrar i nationalparken Taman Negara i Malaysia? Eller att hjälpa till med att sätta upp fotofällor i Borneos regnskog?

Många bäckar små gör en stor å!
Din insats gör skillnad. Glöm inte det!

Här är några artiklar om projektet på Perenthian Islands:

The Star Online: Seeing a difference in Ecoteer project
The Star Online: Caring for Perhentian

worldoceanday

Advertisements

Lördagsläsning om sophantering på en paradisö

sopor
Även på en paradisö producerar människor sopor. Det är förstås inget som man direkt går och tänker på medan man strilar den vita sanden mellan tårna på någon av de fantastiska stränderna. Det gör i varje fall inte jag.

Men sopor var precis det som det kom att handla om under vår vistelse på Perenthian islands. Eftersom de två öarna helt saknar egna avfallsdeponier och förbränningsanläggningar så var man tvungen att varje dag frakta sopor in till fastlandet. På bilden ovan syns bara en dagsranson sopor från en av byns fyra avfallsbryggor. Betänk då att dessa sopor producerades enbart av fiskebyns cirka 600 invånare. Till detta tillkom så klart också avfall från alla turister. För även om Perenthian än så länge inte är ett jättestort turistresemål så finns det mer än 50 olika resorts runt om på de två öarna. Turistresorten ansvarade själva för sin sophantering.

Med andra ord, en himla massa sopor blir det.

Vårt volontärprojekts stora uppgift var att utbilda öns befolkning – att få dem att tänka mer på miljön helt enkelt. En viktig grej var att få alla att börja sortera sina sopor.
atervinning

En stor maskin för snabbkompostering av hushållsavfall var värsta moderniteten för byns invånare (och oss också!) och som jag förstod det så hade de fått den till skänks från den malaysiska staten. Ett byråd hade i sin tur sedan bestämt att vårt volontärprojekt skulle ansvara för användningen av den fantastiska maskinen som på bara några dagar förvandlade gammalt fiskrens till den mest näringsrika mull.

mull

Vad tror ni att detta ansvar innebar för oss volontärer?

Jo, varje kväll så gick vi runt på gångarna mellan byns hus och frågade efter hushållsavfall. Sisa Makanan, frågade vi i varje liten stuga. Det betyder ungefär, har ni hushållsavfall för kompostering?

Tro det eller ej men Sisa Makanan rundan var riktigt rolig att gå. Vi träffade förstås en himla massa folk och ibland så fick vi till och med sällskap av en och annan gås på byns huvudgata.

gås

Väl tillbaka laddade vi komposteringsmaskinen med nytt avfall samtidigt som vi tog hand om den färdiga mullen som nu var klar att använda i byns trädgård.

plantera

Jag avslutar det här blogginlägget med en fråga:
Visst sorterar väl även du dina sopor?

Sist men inte minst. Glöm inte Earth hour ikväll!

Sisa Makanan!

När Justin Bieber kom till byn

tjejer

Jag fortsätter berättelsen om när vi var på Perhentian islands och arbetade som volontärer. Så här i efterhand, när jag tittar på bilderna så kan jag inte riktigt fatta vilken fantastisk resa som vi faktiskt var med om. Alla dessa människoöden vi mötte, dofter, maten, glädjen, solen – i princip allt som är så svårt att förmedla med platta ord.

Redan första dagen när vi steg iland på piren i den lilla fiskebyn där vi skulle bo så hörde vi:

Ohh wooaah Ohh wooaah Ohh wooaah
You know you love me, I know you care
Just shout whenever, And I’ll be there
You are my love, You are my heart
And we will never ever-ever be apart

Byns barn flockades runt oss – men de var ändå på lagom behörigt avstånd. De fnittrade och tittade blygt på min blonda, gängliga, femtonårige son som inte kände sig vidare bekväm med situationen. Jag fattade ingenting då men jag tyckte att det var lite märkligt. Barnen på piren blev snabbt fler och fler ju längre in i byn vi kom med vårt bagage och alla sjöng dom:

Ohh wooaah Ohh wooaah Ohh wooaah
You know you love me, I know you care…

Efter att vi hade ställt in vårt bagage i våra rum och inspekterat toaletten som bestod av en toalettstol och en plastslang med vatten för spolning och – ja, ni kan tänka er själva: Toalettpapper fanns nämligen inte, var det så dags att bekanta sig med omgivningen.

När jag kikade ut genom dörren så såg jag ungar precis överallt. Några hade till och med klättrat upp på taket och låg där och kikade ner på oss – eller snarare sagt de spanande in Fredrik. Jag förstod fortfarande ingenting men min femtonårige son hade istället börjat fatta galoppen: Mamma, sa han och fortsatte, jag tror att de tror att jag är Justin Bieber.

Herrejösses, det var naturligtvis så det låg till! Vi fnissade förtjust och ledarna för volontärprojektet skrattade också gott när vi berättade om våra aningar. De tyckte absolut att byns ungar skulle få fortsätta att leva i tron att Justin Bieber kommit till byn.
justin
Dagarna gick i stilla mak och närvarosiffrorna de eftermiddagar som vi hjälpte till med undervisningen i byns skola var rekordhöga. Ingen ville missa Justin Bieber! Och ingen kunde heller riktigt fatta, som en liten kille sa, hur det kom sig att världskändisen Justin Bieber hade hittat till deras lilla by på Perhentian islands?

Så här i efterhand, kan jag tycka, att det var just mötet med alla byns barn som var den stora behållningen av vår resa. Vilken värme och glädje. Och som min dotter sa: Barnen här på Perhentian lever verkligen ett sådant liv som alla barn skulle få leva. De växer upp i byns gemenskap med en vuxen människa alltid inom räckhåll. Inga bilar. Inga datorspel. Absolut inget lyx och överflöd men istället med massor av lek och bus.

Jag vill tro att de var lite ledsna
när Justin Bieber
och hans mamma
åkte hem.

Konsten att göra en 93-åring riktigt lycklig

damperenthian

Nu var det inte så att vi bara dök och snorklade när vi jobbade som volontärer på Perenthian islands.

Nej, det innebar en hel del andra arbetsuppgifter också. En av dem var att måla den här älskvärda 93 år gamla damens hus (läs ruckel) gult. Att se hennes lycka när huset var klart var all möda värd. När vi var klara så bjöd hon oss på juice och friterade bananer även om hon inte åt någonting själv. Det var nämligen Ramadan och som ni vet innebär Ramadan för en troende muslim att man inte får äta från det att solen gått upp till att solen gått ned. Alltså ingenting på hela dagen. Tänk bara själv.

Med tanke på uttorkning och med närmare 40 graders värme dagtid så kände vi lite oro för vår lilla dam i sitt nymålade gula hus. Hon var ju alldeles förskräckligt lövtunn och skör men ändå vig som en katt där hon satt på golvet av plankor och gjorde sina hushållssysslor. Längre in i huset fanns en madrass på golvet där hon sov om natten.

Fotot är taget av Maëlle Pelisson som var med oss och målade.

Visst är väl bilden fantastisk? Och vår lilla dam väldigt vacker?

Jag tycker nästan att hon går genom fotografiet ut ur bilden.

Och vårt gula hus då? Jo, så här fint blev det.

gulthus

När vi räddade havslädersköldpaddor på Perenthian

skoldpadda2
Jag vet inte om jag har berättat om när jag och min familj var på Perenthian islands i Malaysia och jobbade som volontärer förra sommaren?

Just nu nämligen, när vintern fortfarande håller oss i sitt järngrepp så känns de tropiska öarna långt borta, men så i morse, när jag kollade på Facebook så möttes jag av ett meddelande som fick mina tankar att med blixtens hastighet resa tillbaka till de tropiska stränderna vid Sydkinesiska havet.

Seh Ling som är gruppledare för vårt volontärprojekt hade nämligen gjort följande uppdatering:
Perenthian

Dumma, dumma människor. Allt känns för jävligt (ja, jag vet, det kanske inte är okej att svära men just nu saknar jag för ändamålet riktigt bra kraftuttryck att ta till). Jag känner därför att jag måste ta tillfället i akt och lifta med trycksvärtan eller vad vi ska kalla det och slå ett slag för dessa fantastiska djur som är akut hotade.

Havslädersköldpaddan är världens största sköldpadda och blir ofta över 2 meter lång. Ja, ni kan tänka er hur häftigt det är att simma med en sådan stor pansarbeklädd varelse. Som en stor rymdfarkost svävar de ljudlöst under vattenytan. De är ganska obekymrade över all uppståndelse som de väcker hos snorklande turister uppe vid vattenytan och betar lugnt vidare nere på havsbotten. Då och då simmar de upp till vattenytan för att andas.

En havslädersköldpadda kan bli 60 år och mer, men statistiken över hur många ungar som når vuxen ålder är katastrofal: Av tio tusen kläckta ägg så når en unge vuxen ålder – det känns svidande lite med tanke på att varje hona bara lägger ca hundra ägg vartannat år. Ja, ni kan själv tänka er.

Vilka är då de största hoten?

Människan naturligtvis.

Under de senaste århundradena har människan jagat havslädersköldpaddan för dess kött, ägg, skal och skinn. Oljeutsläppen i haven har också gjort sitt till. Populationen minskar drastiskt i och med att havslädersköldpaddans livsmiljö försvinner och handeln med havssköldpaddeprodukter fortsätter. Varje år drunknar tusentals havslädersköldpaddor i trålar och fiskeredskap på havsbotten. Andra dör av föroreningar eller så sväljer de skräp som exempelvis plastpåsar som de misstar för mat.

Vad kan du göra?

Ett fantastiskt roligt och lärorikt sätt att dra sitt strå till stacken är att arbeta som volontär i ett sköldpaddsprojekt. Jag rekommenderar Ecoteer och The Bubbles i Malaysia. Samtidigt som man jobbar i projektet får man inte missa att ta dykarcertifikat. Det kostar knappt inget alls här!

Sedan vill jag att du som läser detta lovar mig en sak. Välj papperskassar istället för plast i affären. Eller varför inte tyg? Plast är nämligen skit för naturen, inte bara för havslädersköldpaddorna!

Jag avslutar med en bild från en av våra många snorkelturer med projektet.

Om jag saknar Perenthian?
Ja, jag sorterar fortfarande alla upplevelser i små mappar och fack i min mentala minneslåda.

Fiskar