Ett riktigt jävla djungelparty

Låt oss lämna marknadsplaner, USP:ar och allt annat som hör jobbet till. Det är ju trots allt lördag!

Så på mobilen hittade jag ett gammalt klipp från i somras när vi var på Borneo och levde vildmarksliv på Uncle Tan’s Jungle Camp. Jag laddade upp klippet på Youtube och avslutar kvällen med ett riktigt djävla djungel party.

För på kvällen, där, längst upp på Kinabatanganfloden, dukades det upp en buffé med malaysiska rätter som inkluderade vår egen fångade fisk som  kallades för “mongo” och “grönsaker” som vi tidigare under dagen hade plockat ute i djungeln. Till detta drack vi öl, som nog aldrig har varit så god.

Lan, operativ chef för campen, tog efter middagen kommandot och skapade ett röj utav guds nåde. Det partyt kan inte ha gått en endaste makak eller orangutang förbi!

Enjoy!

Här kan du läsa mer om Uncle Tan wildlife adventures

När @mark_levengood räddade Freja från att tappa förståndet

Det här är en gullig, liten historia som jag kom att tänka på i morse när jag vaknade upp i mitt av blötsnö isolerade, tysta hus.

Tystnaden var liksom talande och berättelsen om mumintrollet som vaknade upp mitt i vintern kom till mig alldeles av sig själv. Ni kommer väl ihåg den fantastiska berättelsen? Hur det lilla mumintrollet tassade omkring medan de övriga i familjen låg och sov?

Från det ena till det andra så vandrade mina tankar vidare och lämnade de smötunga taken och styrde mot Borneos djupa djungler och till själva början på denna lilla historia.

Freja, min älskade dotter, är inte direkt typen som gillar äventyr i det verkliga livet utan hon föredrar att uppleva dem i böckernas värld, gärna bekvämt ltillbakalutad i sin säng. Men den här gången så skulle det bli annorlunda.

För så här var det.

Vi hade styrt kosan mot Borneo för att äntligen få uppleva det stora äventyret och den riktiga regnskogen. I flera timmar och i kraftigt monsunregn åkte vi uppför Kinabatangan floden i en liten öppen träbåt – inte mycket större en våra ekor hemma. Regnet piskade mot våra ansikten och våra regnkläder var inte vattentäta en endaste millimeter, visade det sig. Vi var genomblöta, minst sagt, när vi hoppade i land på flodstranden till mangroveträsket och djungel campen där vi skulle bo.

20130209-205214.jpg
Allt var fuktigt om inte genomblött när vi efter en snabbgenomgång av djungelns vett och etikett äntligen kom på plats i vår hydda.

Regnskogens ljudmatta var ogenomtränglig.

Vi hade fått veta att vi inte behövde oroa oss för boaormarna som bodde under vår hydda. Och om någon skorpion skulle ta sig in så hade vi också fått instruktioner om hur vi skulle handskas med den utan att bli stuckna. Sedan var det krokodilerna, råttorna och inte minst makakerna.

Det var spännande på gränsen till overkligt.

Mörkret sänkte sig och natten blev kolsvart. Det prasslade, tisslade och tasslade överallt. Jag var dödstrött och kröp ihop i fosterställning på min madrass. Myggmätet kändes som en trygg vägg mot alla odjur och fasor som fanns där ute i mörkret.

“Mamma”, hörde jag plötsligt en ynklig röst viska från madrassen bredvid. Jag vet inte hur länge jag hade sovit men jag tror att det var tidig morgon. Jag vände huvudet mot Freja och såg att hon låg där med sin IPhone i famnen, fastklamrad som om den vore en livboj på ett stormande hav. Hörlurarna satt hårt istoppade i öronen. “Jag har varit så himla rädd hela natten “, sa hon och tittade på mig och fortsatte: ” tur att vi laddade ner Mark Levengood och alla muminsagorna för utan hans trygga finlandssvenska så hade jag nog aldrig överlevt den här natten”.

20130209-210921.jpg
Tänk så det kan gå.

Själv så har jag så svårt att se alla hemuler, hattifnattar och homsor i den tropiska regnskogen. De passar liksom inte in och på något sätt så tror jag inte att homsornas himmelsblå båtar någonsin kan komma så långt som till Borneo.

Men vem vet?