Utan mobiltäckning i fyra dagar

Backgammon på Banda Island
Vad händer med en människa som är utan elektricitet, mobiltäckning och Wifi i fyra dagar? Jag vet, jag har varit på Banda Island.

Min sextonårige son uttryckte det så här: “Mamma, jag har inte varit så här pigg på flera år”. Själv så har jag ingen aning om vilken dag det är ens. Och jag har läst en hel bok från pärm.

På min dotters inrådan läste jag John Greens “Förr eller senare exploderar jag” och jag tror att det är en av de bästa böcker jag har läst. Kanske var hängmattan vid stranden på Banda Island en bidragande orsak? Jag grät iallafall stilla mot slutet. Läs den om du inte alla redan har gjort det! Den kommer även på film snart. Jag längtar.

Kvällarna på Banda Island börjar som regel med att man klättrar upp på taket på “slottet” som är ett spöklikt, förfallet hus men där man kan ana forna storslagna dagar. Längst upp på taket och med en öl i handen samlas alla för att se solen gå ner över Victoriasjön. När vi var där så var vi sammanlagt åtta stycken, de flesta backpackers från hela världen.

När solen gått ner och fladdermössen börjar flyga runt huvudet klättrar man ner och går genom skogen på smala stigar mot stranden där en stor brasa tänds varje kväll. Det fullständigt magiska uppstår när man vänder huvudet uppåt himlen och ser den fantastiska stjärnhimlen med vintergatan och flera stjärnfall. Det är förtrollande vackert!

Backgammon var den stora grejen på ön. Vi spelade från tidig morgon till kväll, alltid med gulliga och höggravida Blenda med oss som skrattande, rättvis domare.

Ja, å så var det det där med insekterna. Till Banda åker man inte om man tycker det är otäckt med småkryp – de finns precis överallt. En natt vaknade jag upp med en svart, cirka femton centimeters jättetusenfoting i min säng. Jag tror inte att jag skrek rätt ut av förskräckelse – det var mer en förfärat vrål samtidigt som jag fullständigt flög ur sängen, reptilsnabbt.

Så om Perenthian islands har sina megakackerlackor så har Banda Island jättetusenfotingarna. “De har iallafall jävligt bra motorik” som min son sa när han på nära håll studerade tusenfotingarnas framfart.

Djungelduschen är en mycket mer trevlig bekantskap. Tänk dig att duscha mitt i skogen, bakom bambu och med alldeles lagom varmt vatten strilande över dig. På kvällen kokar Jason upp vatten över öppen eld och mixar med kallt vatten till en alldeles lagom tempererad dusch. Det är en dusch som är gudomlig, jag lovar.

spindlar

Banda Island – ett hemligt paradis

solnedgång
Jag är helt övertygad om att Paradiset finns. Jag fann mitt på Banda Island som tillhör ögruppen Ssese islands i Victoriasjön. Ön är liten, ungefär en gånger två kilometer.

Att ta sig dit är inte helt lätt och säg, varierande. Förmodligen är det därför som så få har hittat hit. Först, och beroende på dag, tar man sig till Kasenyi båtläge, inte så långt från Entebbe. Dagen då vi letade oss dit (en måndag så vi kunde åka med Vincent) var det skyfall och vägen var ett slags mellanting mellan sjö och leråker. Väl framme möts man av ett sällan skådat folkvimmel och bärare som slåss om att få bära ut dig och ditt bagage till någon av de avgående båtarna. Bara det att bli buren ut till en båt känns inte helt bekvämt. Damerna bärs i famnen medan herrarna får balansera på bärarnas axlar. Det var en cirkus utan like, jag lovar!

Efter tre timmar med ganska så ordentliga vågor i en båt som är något större dimensionerad än en vanlig eka når man så fram till en paradisstrand omgiven av tropisk grönska.

Men det som jag har lärt mig genom mina besök på paradisöar är att det finns smolk i bägaren. Varje paradis har sin orm. Jag ska berätta mer om insekterna och om hur det är att vakna mitt i natten med en jättetusenfoting i sängen. Fortsättning följer…

Båt till Banda Island