Utan mobiltäckning i fyra dagar

Backgammon på Banda Island
Vad händer med en människa som är utan elektricitet, mobiltäckning och Wifi i fyra dagar? Jag vet, jag har varit på Banda Island.

Min sextonårige son uttryckte det så här: “Mamma, jag har inte varit så här pigg på flera år”. Själv så har jag ingen aning om vilken dag det är ens. Och jag har läst en hel bok från pärm.

På min dotters inrådan läste jag John Greens “Förr eller senare exploderar jag” och jag tror att det är en av de bästa böcker jag har läst. Kanske var hängmattan vid stranden på Banda Island en bidragande orsak? Jag grät iallafall stilla mot slutet. Läs den om du inte alla redan har gjort det! Den kommer även på film snart. Jag längtar.

Kvällarna på Banda Island börjar som regel med att man klättrar upp på taket på “slottet” som är ett spöklikt, förfallet hus men där man kan ana forna storslagna dagar. Längst upp på taket och med en öl i handen samlas alla för att se solen gå ner över Victoriasjön. När vi var där så var vi sammanlagt åtta stycken, de flesta backpackers från hela världen.

När solen gått ner och fladdermössen börjar flyga runt huvudet klättrar man ner och går genom skogen på smala stigar mot stranden där en stor brasa tänds varje kväll. Det fullständigt magiska uppstår när man vänder huvudet uppåt himlen och ser den fantastiska stjärnhimlen med vintergatan och flera stjärnfall. Det är förtrollande vackert!

Backgammon var den stora grejen på ön. Vi spelade från tidig morgon till kväll, alltid med gulliga och höggravida Blenda med oss som skrattande, rättvis domare.

Ja, å så var det det där med insekterna. Till Banda åker man inte om man tycker det är otäckt med småkryp – de finns precis överallt. En natt vaknade jag upp med en svart, cirka femton centimeters jättetusenfoting i min säng. Jag tror inte att jag skrek rätt ut av förskräckelse – det var mer en förfärat vrål samtidigt som jag fullständigt flög ur sängen, reptilsnabbt.

Så om Perenthian islands har sina megakackerlackor så har Banda Island jättetusenfotingarna. “De har iallafall jävligt bra motorik” som min son sa när han på nära håll studerade tusenfotingarnas framfart.

Djungelduschen är en mycket mer trevlig bekantskap. Tänk dig att duscha mitt i skogen, bakom bambu och med alldeles lagom varmt vatten strilande över dig. På kvällen kokar Jason upp vatten över öppen eld och mixar med kallt vatten till en alldeles lagom tempererad dusch. Det är en dusch som är gudomlig, jag lovar.

spindlar

Banda Island – ett hemligt paradis

solnedgång
Jag är helt övertygad om att Paradiset finns. Jag fann mitt på Banda Island som tillhör ögruppen Ssese islands i Victoriasjön. Ön är liten, ungefär en gånger två kilometer.

Att ta sig dit är inte helt lätt och säg, varierande. Förmodligen är det därför som så få har hittat hit. Först, och beroende på dag, tar man sig till Kasenyi båtläge, inte så långt från Entebbe. Dagen då vi letade oss dit (en måndag så vi kunde åka med Vincent) var det skyfall och vägen var ett slags mellanting mellan sjö och leråker. Väl framme möts man av ett sällan skådat folkvimmel och bärare som slåss om att få bära ut dig och ditt bagage till någon av de avgående båtarna. Bara det att bli buren ut till en båt känns inte helt bekvämt. Damerna bärs i famnen medan herrarna får balansera på bärarnas axlar. Det var en cirkus utan like, jag lovar!

Efter tre timmar med ganska så ordentliga vågor i en båt som är något större dimensionerad än en vanlig eka når man så fram till en paradisstrand omgiven av tropisk grönska.

Men det som jag har lärt mig genom mina besök på paradisöar är att det finns smolk i bägaren. Varje paradis har sin orm. Jag ska berätta mer om insekterna och om hur det är att vakna mitt i natten med en jättetusenfoting i sängen. Fortsättning följer…

Båt till Banda Island

Regn över Lake Mburo

skalle
Regnet öser ner vår sista dag på savannen. Det mullrar och blixtrar utanför vår lilla stuga, där jag nu ligger nedkrupen under ett tjockt täcke med en varmvattenflaska. Vädret är konstigt, det är ju trots allt torrperiod.

Innan regnet, tidigt i morse, gick vi på en tre timmars “nature walk” på savannen. Jag lovar att det var tre timmar, fullspäckade med kunskap om naturen, som skulle fått Fredriks före detta fröken på Kristofferskolan att gråta av lycka. En av parkens kunniga guider tog oss runt savannen.

Vi tittade och jämförde olika djurkranium, vi smakade på medicinalväxter (en art av acasia är förresten bra för att förebygga och bota malaria, fick vi lära oss) , vi studerade termitstackar och sist men inte minst så kom vi djuren riktigt nära till fots. Det var riktigt häftigt.

Promenaden var jätteintressant och slutade med att min son, Fredrik, kom bärande med ett stort vårtsvinskranium under armen som han ville ta med sig hem till sin biologilärare. Jag hävdade dock bestämt att vi skulle åka dit i tullen och tvingade honom att lämna kvar det på marken. “Det som är en del av naturen bör vara kvar där det hör hemma” som vår guide, Moses sa.

Ikväll blir det en sista middag med vår fantastiska guide Amos. Det känns lite sorgligt. Efter 16 dagar i ur och skur på skumpiga vägar och fem punkteringar så blir man ett mycket sammansvetsat team.

Utomhus, öser fortfarande regnet fortfarande ned.

zebra

Lake Bunyonyi

sjön2 Lake Bunyonyi på gränsen till Rwanda är Afrikas näst djupaste sjö. Den är obeskrivligt vacker med sina 29 öar. Utsikten över sjön är som hämtad ur filmen Sagan om ringen.

Det är friskt ute, man huttrar faktiskt lite. Det känns väldigt märkligt att läsa på nyheterna att ni där hemma har över 30 grader varmt!

Vi drar strax vidare till Lake Mburo Nationalpark och nya äventyr.

sjön3

 

 

De dimhöljda bergens gorillor

gorillor Vi sitter vid en lägereld tillsammans med tre guider, inte långt från Bwindi Impenetrable forest. Stjärnhimlen ovanför oss är gnistrande kristallklar. Över oss breder Vintergatan ut sig likt ett mjölkvitt band. Tusentals stjärnor. Gröna rundade berg med frodig grönska brer ut sig runt om kring oss.

Vi berättar historierna om alla våra möten med gorillorna i bergen. Om hur snårig och jobbigt det är att på branta, smala stigar ta sig igenom den täta regnskogen. Det var inte bara jobbigt utan skittufft, rent ut sagt. Och underbart på samma gång. Tack vare John, min bärare, klarade jag det utan att dö av utmattning. Han visade exakt vart jag skulle kliva och han höll alltid ut en hjälpande hand när stigen var för brant, stenig eller hal. Han var en mycket omtänksam ledsagare på den sammanlagt sex timmar långa turen.

Efter ungefär två och en halv timme av spårande blev tecknen efter gorillorna allt tydligare. Nu är de bara några minuter i från oss. Vi spejar inåt skogen för att få se en glimt av dem, då det helt plötsligt brakar till i buskarna, ungefär två meter från mig. Buskar och grenar viks åt sidan och så står han där mitt på stigen, gruppens dominanta silverback. Han tittar på mig och gör ett utfall innan han snabbt försvinner upp i ett träd. Hjärtat slår dubbla slag, instinktivt sätter jag mig ner på huk och vänder blicken nedåt. Han är enormt stor där han står framför mig. Det hela var över på några sekunder.

Timmen som vi fick tillbringa tillsammans med gorillorna gick alldeles för fort. Men tänk att vi kom dem så nära, honor med små ungar i famnen, hanar och två silverryggar. Mötet var förtrollande magiskt och jag tror att ingen av oss var beredd att vända tillbaka till civilisationen när timmen var slut. Vi ville alla bara vara kvar en liten stund till för att uppleva dessa fantastiska varelser.

Glädjande nog så ökar antalet bergsgorillor. Det finns idag fler en 800 individer i Uganda, Rwanda och Kongo.

gorilla

Lejon på väg

lejon

Tidig morgon. Solen har precis gått upp över savannen. En ung lejonhane ligger lojt utsträckt mitt på den dammiga vägen framför oss. Wow, stämningen blir med ens upprymd i bilen. Vi letar fram våra kameror och öppnar takluckan på vår jeep. Ännu en lejonhane kommer släntrande. Hans rörelsemönster är långsamt och majestätiskt. Ögonblicket är magiskt.

lejon2

 

Långa tankar från Kazingakanalen

flodhästar
“Mamma, jag tycker att mina tankar har blivit längre här i Afrika”, säger min annars ivrigt dataspelande, sjuttonårige son. Efter lite funderande så är jag beredd att hålla med. Tankarna blir längre utan den enorma mängd av yttre stimuli som man ständigt utsätts för hemma, i vardagen. Utan tillhång till elektricitet och internet blir de yttre intrycken mycket mindre.

När man inte längre har en massa måsten, korta puckar, deadlines och snabba beslut som måste fattas så händer det något. Man varvar långsamt ner och börjar tänka längre, långsammare tankar – man blir mycket mer reflekterande.

Just nu bor vi på en Lodge som ligger mitt i Queen Elisabeth nationalpark. Vi har fantastisk utsikt över Kazingakanalen som binder samman Lake George och Lake Edward. Från min säng kan jag ligga och blicka ut över kanalens flodbank, titta på flodhästar som svalkar sig, vattenbufflar, vattenbockar och elefanter kommer för att dricka. Djur kommer och går på ungefär samma sätt som tankarna.

krokodil

Jag har inte ens koll på vilken dag det är. Vår utmärkta guide, Amos, bär vårt öde i sina händer och han gör verkligen sitt bästa för att vi ska få se och uppleva så mycket som möjligt av Uganda.

Vi bor på enkla men bekväma lodger. flodhästarna är alltid närvarande. Man hör deras frustande och dova brölande nätterna igenom. Här på Bush Lodge i Queen Elisabeth nationalpark kan man även höra hyenor skratta och lejon ryta och morra nattetid – nära inpå. Vildmarken finns bara på en armlängds avstånd. Det är häftigt och mycket avkopplande!

flodhästar3