Medan resten av familjen begav sig iväg på en heldags bergsklättring i Rwenzori mountains stannade jag kvar på lodgen. Jag känner nämligen mer och mer, speciellt efter Mount Kinabalu på Borneo, att det där med bergsklättring inte riktigt är min grej.
Istället tog managern på lodgen med mig ut på en community walk i samhället som ligger här bredvid vår lodge, invid stranden av lake s:t George.
Bergsklättring i all ära, men att träffa människor ifrån helt andra kulturer är något helt annat. Att möta människor som fortfarande lever som på stenåldern och under ofattbart fattiga förhållanden är på samma gång både omskakande och berikande.
I Kahendero community träffade jag människor från tre olika stammar: Bagabo som är fiskare, Basongora, boskapsskötare och Bakonjo som brukar jorden. Bakonio är kortväxta medan Bagabo är långa. Basaongora är ett slags nomadfolk som flyttar runt med djuren och bosätter sig tillfälligt i primitiva hus, byggda av lera. Människor och djur bor tätt tillsammans i lerhusen som är så primitiva att de rasar samman om det blåser mycket (ja, det är långt från Svenska Bostäder standard!).
Här är skolan. De minsta barnen sitter på bastmattor direkt på det stampade jordgolvet medan de äldre sitter tätt tillsammans på träbänkar. Det finns inga bord och det är mycket ont om material. Man ritar på tomma rissäckar och använder dem i undervisningen. Alla har dock skoluniform och glädjen visste inga gränser att få träffa en livs levande mzungo (vit människa).
Jag missade givetvis inte tillfället att slå mig i slang med fiskarna som gärna ville ta mig ut på en båttur. Båtarna såg dock inte helt pålitliga ut så jag avstod vänligt men bestämt. Krokodilattacker är vanligt, berättade de.
Prat med Helen 