Regn över Lake Mburo

skalle
Regnet öser ner vår sista dag på savannen. Det mullrar och blixtrar utanför vår lilla stuga, där jag nu ligger nedkrupen under ett tjockt täcke med en varmvattenflaska. Vädret är konstigt, det är ju trots allt torrperiod.

Innan regnet, tidigt i morse, gick vi på en tre timmars “nature walk” på savannen. Jag lovar att det var tre timmar, fullspäckade med kunskap om naturen, som skulle fått Fredriks före detta fröken på Kristofferskolan att gråta av lycka. En av parkens kunniga guider tog oss runt savannen.

Vi tittade och jämförde olika djurkranium, vi smakade på medicinalväxter (en art av acasia är förresten bra för att förebygga och bota malaria, fick vi lära oss) , vi studerade termitstackar och sist men inte minst så kom vi djuren riktigt nära till fots. Det var riktigt häftigt.

Promenaden var jätteintressant och slutade med att min son, Fredrik, kom bärande med ett stort vårtsvinskranium under armen som han ville ta med sig hem till sin biologilärare. Jag hävdade dock bestämt att vi skulle åka dit i tullen och tvingade honom att lämna kvar det på marken. “Det som är en del av naturen bör vara kvar där det hör hemma” som vår guide, Moses sa.

Ikväll blir det en sista middag med vår fantastiska guide Amos. Det känns lite sorgligt. Efter 16 dagar i ur och skur på skumpiga vägar och fem punkteringar så blir man ett mycket sammansvetsat team.

Utomhus, öser fortfarande regnet fortfarande ned.

zebra

Lake Bunyonyi

sjön2 Lake Bunyonyi på gränsen till Rwanda är Afrikas näst djupaste sjö. Den är obeskrivligt vacker med sina 29 öar. Utsikten över sjön är som hämtad ur filmen Sagan om ringen.

Det är friskt ute, man huttrar faktiskt lite. Det känns väldigt märkligt att läsa på nyheterna att ni där hemma har över 30 grader varmt!

Vi drar strax vidare till Lake Mburo Nationalpark och nya äventyr.

sjön3

 

 

De dimhöljda bergens gorillor

gorillor Vi sitter vid en lägereld tillsammans med tre guider, inte långt från Bwindi Impenetrable forest. Stjärnhimlen ovanför oss är gnistrande kristallklar. Över oss breder Vintergatan ut sig likt ett mjölkvitt band. Tusentals stjärnor. Gröna rundade berg med frodig grönska brer ut sig runt om kring oss.

Vi berättar historierna om alla våra möten med gorillorna i bergen. Om hur snårig och jobbigt det är att på branta, smala stigar ta sig igenom den täta regnskogen. Det var inte bara jobbigt utan skittufft, rent ut sagt. Och underbart på samma gång. Tack vare John, min bärare, klarade jag det utan att dö av utmattning. Han visade exakt vart jag skulle kliva och han höll alltid ut en hjälpande hand när stigen var för brant, stenig eller hal. Han var en mycket omtänksam ledsagare på den sammanlagt sex timmar långa turen.

Efter ungefär två och en halv timme av spårande blev tecknen efter gorillorna allt tydligare. Nu är de bara några minuter i från oss. Vi spejar inåt skogen för att få se en glimt av dem, då det helt plötsligt brakar till i buskarna, ungefär två meter från mig. Buskar och grenar viks åt sidan och så står han där mitt på stigen, gruppens dominanta silverback. Han tittar på mig och gör ett utfall innan han snabbt försvinner upp i ett träd. Hjärtat slår dubbla slag, instinktivt sätter jag mig ner på huk och vänder blicken nedåt. Han är enormt stor där han står framför mig. Det hela var över på några sekunder.

Timmen som vi fick tillbringa tillsammans med gorillorna gick alldeles för fort. Men tänk att vi kom dem så nära, honor med små ungar i famnen, hanar och två silverryggar. Mötet var förtrollande magiskt och jag tror att ingen av oss var beredd att vända tillbaka till civilisationen när timmen var slut. Vi ville alla bara vara kvar en liten stund till för att uppleva dessa fantastiska varelser.

Glädjande nog så ökar antalet bergsgorillor. Det finns idag fler en 800 individer i Uganda, Rwanda och Kongo.

gorilla

Lejon på väg

lejon

Tidig morgon. Solen har precis gått upp över savannen. En ung lejonhane ligger lojt utsträckt mitt på den dammiga vägen framför oss. Wow, stämningen blir med ens upprymd i bilen. Vi letar fram våra kameror och öppnar takluckan på vår jeep. Ännu en lejonhane kommer släntrande. Hans rörelsemönster är långsamt och majestätiskt. Ögonblicket är magiskt.

lejon2

 

Långa tankar från Kazingakanalen

flodhästar
“Mamma, jag tycker att mina tankar har blivit längre här i Afrika”, säger min annars ivrigt dataspelande, sjuttonårige son. Efter lite funderande så är jag beredd att hålla med. Tankarna blir längre utan den enorma mängd av yttre stimuli som man ständigt utsätts för hemma, i vardagen. Utan tillhång till elektricitet och internet blir de yttre intrycken mycket mindre.

När man inte längre har en massa måsten, korta puckar, deadlines och snabba beslut som måste fattas så händer det något. Man varvar långsamt ner och börjar tänka längre, långsammare tankar – man blir mycket mer reflekterande.

Just nu bor vi på en Lodge som ligger mitt i Queen Elisabeth nationalpark. Vi har fantastisk utsikt över Kazingakanalen som binder samman Lake George och Lake Edward. Från min säng kan jag ligga och blicka ut över kanalens flodbank, titta på flodhästar som svalkar sig, vattenbufflar, vattenbockar och elefanter kommer för att dricka. Djur kommer och går på ungefär samma sätt som tankarna.

krokodil

Jag har inte ens koll på vilken dag det är. Vår utmärkta guide, Amos, bär vårt öde i sina händer och han gör verkligen sitt bästa för att vi ska få se och uppleva så mycket som möjligt av Uganda.

Vi bor på enkla men bekväma lodger. flodhästarna är alltid närvarande. Man hör deras frustande och dova brölande nätterna igenom. Här på Bush Lodge i Queen Elisabeth nationalpark kan man även höra hyenor skratta och lejon ryta och morra nattetid – nära inpå. Vildmarken finns bara på en armlängds avstånd. Det är häftigt och mycket avkopplande!

flodhästar3

 

Vikten av att drömma

by2
Igår lärde jag känna Alex. Han jobbar som guide för ett större bolag här i Uganda. Vi träffades i lobbyn på vår Lodge och drack varsin cola. Det var vid lunchtid och utomhus var det stekhett.

Jag vet egentligen inte hur det kom sig att vi kom att prata om hur viktigt det är att få drömma och att ha visioner. Han berättade om det som han trodde var Ugandas största problem, nämligen att människor inte har några drömmar. Men hur ska de kunna ha det? Om man lever i ett hus gjort av lera och grenar i en by utan elektricitet och om föräldrarna inte tycker att det där med utbildning är så viktigt.

Att resa är att lära känna andra kulturer, att uppleva andra platser, känna andra dofter – det är en form av bildning som är viktig. Alex berättade att även om han inte har varit utanför Uganda så har han iallafall varit i varenda hörn av landet. Han har exempelvis med egna ögon sett att det är möjligt att bygga permanenta tvåvåningshus med trappa och veranda. Bara vetskapen om sakers existens föder drömmar i människors inre.

Om man som barn enbart är satt till världen för att utföra speciella hushållssysslor, vilka drömmar tillåts man då att drömma? I de små byarna utanför de stora städerna skaffar man det antal barn som behövs för att utföra hushållets alla olika sysslor. Man behöver exempelvis en till att bära vatten, en till att vakta djuren och en till att tvätta. Vi har sett en tvååring sitta bakom ett berg av tvätt och med sina små händer gnugga och tvätta plagg efter plagg. Här tvingas barn att bli vuxna tidigt.

Vilka drömmar tillåts man att ha när ens sinne är helt ockuperat och inriktat på överlevnad?

Utbildning är viktigt. Utbildning är nyckeln till framgång. Utbildning banar väg för drömmar. Med drömmar odlar man sin själs trädgård.

Tänk vilka intressanta samtal man kan ha med en främling i en lobby i Uganda!

båt2

Kahendero community

By Medan resten av familjen begav sig iväg på en heldags bergsklättring i Rwenzori mountains stannade jag kvar på lodgen. Jag känner nämligen mer och mer, speciellt efter Mount Kinabalu på Borneo, att det där med bergsklättring inte riktigt är min grej.

Istället tog managern på lodgen med mig ut på en community walk i samhället som ligger här bredvid vår lodge, invid stranden av lake s:t George.

Bergsklättring i all ära, men att träffa människor ifrån helt andra kulturer är något helt annat. Att möta människor som fortfarande lever som på stenåldern och under ofattbart fattiga förhållanden är på samma gång både omskakande och berikande.

I Kahendero community träffade jag människor från tre olika stammar: Bagabo som är fiskare, Basongora, boskapsskötare och Bakonjo som brukar jorden. Bakonio är kortväxta medan Bagabo är långa. Basaongora är ett slags nomadfolk som flyttar runt med djuren och bosätter sig tillfälligt i primitiva hus, byggda av lera. Människor och djur bor tätt tillsammans i lerhusen som är så primitiva att de rasar samman om det blåser mycket (ja, det är långt från Svenska Bostäder standard!).

Barn
Här är skolan. De minsta barnen sitter på bastmattor direkt på det stampade jordgolvet medan de äldre sitter tätt tillsammans på träbänkar. Det finns inga bord och det är mycket ont om material. Man ritar på tomma rissäckar och använder dem i undervisningen. Alla har dock skoluniform och glädjen visste inga gränser att få träffa en livs levande mzungo (vit människa).

Barn2
Jag missade givetvis inte tillfället att slå mig i slang med fiskarna som gärna ville ta mig ut på en båttur. Båtarna såg dock inte helt pålitliga ut så jag avstod vänligt men bestämt. Krokodilattacker är vanligt, berättade de.

barn3