Den förunderliga historien om en stallråttas hädanfärd

Den här förunderliga historien om en råttas sista sekunder i livet har jag fått mig berättad idag. Det är en historia om blödande hästmular, en till vanvett uppjagad ridfröken och framför allt om ond bråd död. Berättelsen är till hundra procent sann. Om detta kan flera vittnen intyga.

Råttan ifråga, var ett riktigt praktexemplar för sin art. Den var inte bara stor utan den hade dragit på sig en hel del övervikt så som en råtta som lever gott på havre och energirika mussliblandningar i ett stalls foderutrymme bara kan göra.

Den här dagen kände sig dock råttan obegripligt trött och loj efter många goda skrovmål. Den hade förvisso sin vana trogen prasslat och rumsterat om bland de tomma säckarna för att skrämma någon av tanterna som kommit för att hämta en morot eller två men vaksamheten hade fått ge vika för den stora tröttheten som intagit råttans feta kropp.

Så kom det sig att den plötsligt stod öga mot öga med stallets uppskärrade ridfröken. Medan råttan försökte blinka bort solen ur sina sömndruckna ögon och fixera blicken på varelsen framför sig så utspelade sig följande med blixtens hastighet:

Med hjälp av en dynggrep flög råttan likt en kamikaze pilot ut från stallet och landade med sina små, skära tassar på den kalla och isiga stallbacken. Väl på fötterna sprang den så fort den bara förmådde för att söka skydd inne i hagen med hästflickorna. Råttan hann dock inte pusta ut i många sekunder förrän hagens ston kom stormande med sina hotande hovar och nafsande mular.

Detta var början på slutet om man säger så – för råttan hade inte en chans att komma undan de uppretade stona. Råttan gjorde dock sitt bästa, den kämpade in i det sista och bet sig fast i en av hästarnas mular. Råttans bett gjorde så klart jätteont och för att undkomma smärtan från råttans sylvassa tänder kastade hästen hårt med huvudet varpå råttan gjorde sin andra flygtur för dagen och hamnade den här gången i en annan hage där häst nummer två mötte upp och mer eller mindre fångar råttan i luften. Precis som om den vore en pingpongboll for den mellan hagarna.

Den olycksaliga råttan bet och bet det allra hårdaste den kunde för att undkomma den närgångna mulen.

Mycket mer kom råttan inte att minnas innan det svartnade framför ögonen och den fick möta Sankte Per vid Pärleporten.

Vila i frid, feta råtta.

Vad har vi fått lära av denna lilla historia? Kanske inte så mycket.

Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.
Källa: Ior (Nalle Puh)

20130302-194426.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s