Historien om Anta

Vissa historier måste bara berättas och jag tror att den här är en sådan. Den kom till mig igår kväll precis innan jag skulle somna och jag känner så starkt att den berättelsen inte får falla i glömska.
Här är berättelsen om Anta Ryman, en underbar dam som jag bodde granne med i början på nittiotalet på Östermalm.

Jag bodde i en liten etta med kokvrå precis ovanför portalen till Danderydsgatan. Lägenheten hade jag, hör och häpna, fått genom bostadsförmedlingen. I huset bodde de mest skilda levnadsöden och ett av dem var Anta som också skulle komma att bli min vän.
Hon var en reslig dam på ungefär 1,80 meter och snörika vintrar tog hon sina skidor på axeln och gick mot Valhallavägen där hon brukade åka i allén mellan bilfilerna. Rak i ryggen var hon när hon stegade fram. Hon hade varit gymnastikdirektör i Franska skolan och haft Hagaprinsessorna i gymnastik. Anta kunde gymnastisera med bollar bättre än Idlaflickorna själva, jag lovar, denna ståtliga kvinna på 80 år.

Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv och hennes våning som var belamrad med prylar, pryttlar och böcker, hade hon tagit över efter sina föräldrar. Allt fanns kvar där sedan flera generationer och varje liten pryl hade sin egen lilla historia. Det var dessa fantastiska berättelser som jag fick mig berättade när hon bjöd över mig på en kopp kaffe då och då.

Det var Anta som introducerade den vita käppen i Sverige, de synskadades egen symbol i världen.
anta

Hon berättade om examensprovet som hade gjorts i Chicago och bestått av att ta sig tvärs genom hela staden med käpp och förbundna ögon. Det hade Anta självklart klarat galant och så kom det sig att hon blev den svenska käppteknikens stora portalgestalt.

Det var inte nog med det, vårt hus var lyhört och Anta som var en mycket social dam tog varje tillfälle i akt att umgås. Jag visste att lika säkert som amen i kyrkan så tog det inte många minuter innan det ringde på dörren om jag någon gång hade herrbesök. Utanför stod Anta som raskt tog över tillställningen med sin vita käpp och långa ståtliga gestalt. Sådan var hon Anta. Om man inte öppnade så kikade hon in genom brevlådan och eftersom min lägenhet var så liten så fanns det i princip ingenstans att gömma sig.

Ibland kunde hon också ta sig en sväng om med herrn i fråga. För var det någon som kunde dansa så var det Anta. Det som irriterade henne allra mest var hur svenska men ofta förväxlade foxtrot med tango. Det gillade hon inte! Anta förresten aldrig själv gift sig utan levt ensam hela livet – även om det inte hade saknats friare, som hon sa och plirade med sina pigga ögon.

Ibland följde jag med Anta till hennes sommarställe ute vid Stafsnäs.

Hennes stora vackra sekelskifteshus låg granne med Evert Taubes Sjösala. Någon gång så tog vi med oss pallar för att stå på så att vi kunde kika in genom fönstren på Sjösala. Anta menade att det var helt okej. Hon var nämligen den typen som gjorde lite som hon ville. Även när vi liftade. Eller liftade kanske inte är rätt ord utan vi mer eller mindre bara gick ut och stoppade en bil på vägen. Bilarna vi valde ut kördes oftast av stiliga, unga män som sedan fick köra oss enda hem till porten.

IMG_0311Huset vid Sjösala var underbart och helt i originalskick. Inget hade ändrats sedan det byggdes och alla möbler och pinaler från sekelskiftet fanns kvar. Det som jag minns allra mest var när Anta tog fram en liten ask med en hårlock i. Hårlocken hade för länge sedan tillhört Elsa Beskows son som i unga år gått genom isen utanför Djursholm och drunknat. Anta berättade om hur hon som barn var tvungen att gå in och titta på den lilla som låg lit de parade hemma hos Beskows. ”Det var så otäckt för han såg nästan ut som han bara sov”, minns jag att hon sa.

Jag fick veta att Anta dog 90 år gammal i början av detta sekelskifte när jag googlade hennes namn i morse. Det känns lite vemodigt – som om en viktig länk till det förflutna brustit. För på något sätt var historiens vingslag aldrig så nära som när jag hängde med Anta.

I somras var jag tillbaka till Sjösala äng och firade Midsommar. Det var ungefär tjugo år sedan jag var där med min vän Anta men jag är nästan säker på att hon var med på något vis. Det var bedövande vackert.

20130211-174714.jpg

Advertisements

7 thoughts on “Historien om Anta

  1. Att veta sina svagheter är en styrka #blogg100 – Helen bloggar

  2. Hi there very nice website!! Guy .. Excellent ..
    Wonderful .. I will bookmark your web site and take the feeds also?
    I am satisfied to seek out a lot of helpful info right
    here within the post, we’d like develop extra techniques on this regard, thank you for sharing.
    . . . . .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s