Nya avslöjanden om Peter, mig och livet

IMG_0625
Det är underligt hur bloggandet har öppnat upp mitt inre minnes arkiv. Det var länge sedan jag tänkte på 80-talet och de där åren på dagiset på Östemalm. Det är också lite konstigt att jag inte minns så mycket av vad vi gjorde med barnen. Men det var väl inte det som var mitt fokus just då, som ung och nyinflyttad till Stockholm. Jag minns mer vad som hände i det där personalrummet än i lekrummet, om man säger så. Förmodligen var jag mest upptagen av mig själv och att forma min egna identitet, de där åren på Östermalm.

När min kära dotter och tillika kritiker kom hem efter skolan igår, var jag så klart väldigt nyfiken på vad hon tyckte om mitt senaste blogginlägg om Wolodarski och hon sa: ”Mamma, jag tycker att du var alldeles för mesig. Folk vill veta mer om personen och gärna lite om skandaler. Texten stack inte ut så som den måste göra om du vill ha många ”views”. Du skrev ju mest om ditt röda hår och det är egentligen ganska så ointressant.” Ja, så sa hon. Jag svarade att jag kommer banne mig inte ihåg att Peter någonsin var inblandad i några skandaler. Han var tvärtom en mycket skötsam och ordentlig pojke. ”Jamen, du skulle ju kunnat skriva något, typ, han åt mycket frukt”, fortsatte hon, den kära dottern. Men om sanningen ska fram så kommer jag inte ihåg att han åt särskilt mycket frukt heller. Jag kommer mest ihåg det där personalrummet, som sagt. Och böckerna med de djupsinniga filosoferna, förstås.

Så här många år efteråt kan jag faktiskt avslöja att jag aldrig riktigt förstod vad Martin Heidegger menade med ”Dasein” och sina ”existentialer”. Det känns otroligt skönt att erkänna det, på något sätt. Jag har ändå hans skrifter i min bokhylla men kanske står de mest där för att jag vill att människor som kommer hem till mig ska få ett gott intryck av mig som person. Att jag är en sådan där människa som vet och kan lite om kultur, eller så.

Jag måste också erkänna att jag alltid ändrar inställningarna till ”privat” i Spotify när jag lyssnar på sådan musik som jag inte vill att andra ska veta att jag lyssnar på. Det kan exempelvis gälla 80-talsdängan ”Alles klar, Herr Kommissar?” med Falco. Det är nämligen inte sådan musik som jag vill bli förknippad med, liksom. Inget som jag vill skylta med. Jag kan hur som helst spela den flera gånger på raken ibland! Tänk att jag fortfarande är så där mån om vad andra tycker och tänker. Så kan det vara! ”ti hi”

Herre Gud, vart ska den här bloggen ta vägen? Den är ju bara ett virrvarr av lösa trådar. Kanske är den resultatet av nyväckt skrivarlust och återvunnen motivation? Att hitta tillbaka till det som jag brinner för: Kommunikation.

Det var förresten min dotters, den så kallade Walburga Habsburgs tweet om att sitta på ett café och posera med ”brott och straff” som inspirerade mig till detta inlägg.

Jag poserar också – med Heidegger. Galopp, galopp.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s