Om att hitta tillbaka till sin röst

Jag är tydligen en sådan person som lätt drabbas prestationsångest!
Men det ska jag förstås inte säga någonting om när jag är på anställningsintervju. Jag behöver inte heller berätta att jag har tjock-TV. Eller att det var länge sedan som jag tänkte på Sandra Dahlberg.

Nej, här på bloggen ska jag istället berätta om hur lätt det är att skriva en text och kanske även litegrann om hur det är att vara en lyckad person.

Vad ska jag skriva om idag? Jag har bestämt att jag ska blogga varje dag för att hitta tillbaka till skrivarglädjen. För det är en helt annan sak att skriva om precis vad man vill. Utan uppdrag, liksom. Nu handlar det inte längre om Ringhals 4 eller sätta en snärtig rubrik på artikeln om Kentish flats. Nä, nu är det allvar. Nu handlar det om att hitta tillbaka till det som är jag och det som är min röst.

Jag märker att jag fortfarande är ganska orutinerad när det gäller att förhålla mig till det som jag skrivit. Jag knyter mig alldeles för hårt till min text. När jag tycker mig vara färdig så får de inte röras och hackas i. Men här har jag faktiskt blivit lite bättre med åren. Det är inte längre en katastrof om någon anmärker – Idag tänker jag bara: ”Okej, jag skriver om.” Man blir aldrig färdig – bara bättre ju mer man skriver.

Det bästa är förstås att göra det man gillar tillsammans med folk man gillar. Den glädjen är det viktigaste. På jobbet och på fritiden. Själv, så har jag en islandshäst som betyder nästan allt. Ja, det har gått så långt att mina barn kallar henne för lillasyster. Med henne har jag harvat runt i ur och skur på slingriga skogsvägar och ältat organisationsförändringar, dumma chefer och allehanda oförätter. Hon är min bästa vän och hon lyssnar tålmodigt utan att klaga. Nu är det ju inte så att jag sitter för mig själv och pratar i skogen. Nej, tro inte det. Vi utbyter mer tankar. Och hon står alltid på min sida.

Mina stallkompisar betyder förstås också mycket – även om de inte alltid håller med mig. De är istället ganska egensinniga och har mycket åsikter. Utan att ljuga så vågar jag påstå att ingen av oss är någon elitryttare. För jag tror att man har inte roligare i Allsvenskan än i division 3. Det roliga är att ta sig dit. Och när man har tagit sig till Allsvenskan vill man till Champions League. Men vad händer sedan då, när man har nått dit?

Stora är livet frågor och jag är på språng. Tack för idag. Kära ni.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s